by När jag som 20-åring för första gången gick omkring och upptäckte Paris och hamnade i Pigalle, fick jag syn på ett ställe som hette Madame Arthurs. Min första tanke var att just Madame Arthur, var ett konstigt namn – om man nu ville locka till sig kunder, eftersom alla andra ställen hade inkastare som sade ”fuckifucki” och ”suckisucki”, så fort man gick förbi, vad nu det skulle betyda. Det kändes hursomhelst inte sådär jättelockande med dessa hetsiga tillrop.
Men Madame Arthurs hade inga inkastare och jag blev lite nyfiken över hur de kunde valt ett så märkligt namn, med tanke på de föregående klubbarnas ageranden.
När jag sedan gick närmre dörren, såg jag att de hade bilder av äldre herrar, 70+, i ”sexiga” damunderkläder, för att locka till sig kunder.
Jag minns att jag fnissade till, lite för mig själv, när jag såg bilderna, och insåg att namnet egentligen var väldigt passande. Tydligen var det kanske så effektivt att de helt enkelt inte behövde inkastare.
Men det var ungefär 30 år sedan. Jag minns också hur Christer Lindarw och hans After Dark var väldigt populära under 80-talet, dvs karlar som klädde sig i kvinnokläder.
Jag kan förstå hur detta då var lite normbrytande och roligt för en del. Likaväl som jag en gång skrattat åt den tecknade figuren ”Pappa Pervers” – som lurade småbarn med godis, innan jag själv arbetat med pedofiler inom Kriminalvården och inte längre alls såg något roligt med det.
Att det än idag, 30 år senare, fortfarande tycks roande med karlar i kvinnokläder eller flickkläder begriper jag inte.
Fine om någon vill gå klädd i kvinnokläder – go ahead, men särskilt roligt är det ju inte. Det är ungefär lika sofistikerat och kul som den bananskalshumor – som clowner på cirkus kör med inför väldigt små barn, som lika ofta blir skrämda.
Kan någon förklara varför SJ:s tidning ”Kupé” eller dess annonsörer kör med detta idag, runt 30-40 år efter Christer Lindarw och After Dark?
Finns det verkligen folk som fortfarande tycker det är roligt?
Eller handlar det om att folk går igång på det?
Eller är det inte min sorts humor?
Källa:
