by När jag kör bil, kan jag ibland känna en stor lust att stoppa någon, som var nära att skada mig och andra i bilen.
Då skulle det kunna kännas skönt att skicka iväg en missil som spränger bilen med alla inuti i ett eldmoln. Eller köra in i sidan, kliva ur och dra fram ett basebollträ – för att därefter slå sönder bilen helt och därefter slita ut föraren genom rutan – efter att ha slagit sönder dörrens ruta med knytnäven – och därefter ge honom samma behandling.
Men, eftersom jag är en lugn person med impulskontroll och konsekvenstänkande, låter jag bli. Både de juridiska konsekvenserna och den långsiktiga skadan på mitt eget välmående, skulle inte vara värt detta korta ögonblick av tillfredställelse.
Efter ytterligare en liten stund, brukar jag lugna ned mig själv med att tänka att det egentligen är den andra personen som mår dåligt. Eller att denne kanske hade någon giltig anledning – som låg bakom agerandet. Kanske hade någon anhörig avlidit eller frun nyss bedragit honom.
Sedan en tid tillbaka har jag däremot börjat att både förundras och förfasas över hur politiker och tjänstemän världen över verkar ha tappat alla spärrar.
Varför agerar dessa som maktgalna envåldshärskare med svärdet i den ena handen och sprutan i den andra?
Även om politikerna än så länge verkar kunna få stöd av Polis och Militär – finns det alltid ett nästa val att tänka på. Dessutom är det ju heller inte så att de inte har en hel stab av strateger, analytiker och talskrivare, som alla vet att de förr eller senare alltid är beroende av vad väljarna tycker. Jag kan heller inte låta bli att undra över hur länge de kommer att stå på politikernas sida? Skulle de säga stopp – om de blev beordrade att med våld injicera grannens barn eller arrestera någon som skrivit protester på Facebook? Eller skjuta på folk som demonstrerar?
Även om tjänstemän inte väljs genom val, bör de flesta av dem ändå känna till att det finns en morgondag att tänka på. En dag där de kan komma att behöva rannsaka sig själva och rättsligen stå till svars för sina handlingar – när den politiska ledningen byts ut. De kan inte ha missat detta – eller?
I Sverige är det dessutom valår i år. Normalt brukar detta innebära att politikerna redan förra året skulle ha börjat tävla i att lova guld och gröna skogar till väljarna. Vanligtvis hade de naturligtvis också smutskastat sina motståndare på alla möjliga tänkbara sätt, inte minst genom den i Sverige så klassiska brunsmetningen, eller skylla på invandrare eller koldioxidutsläpp och plastsugrör på McDonald’s.
Nu är det däremot nästan knäpptyst, trots att det borde vara en fullt pågående valrörelse. Framför allt gällande ifrågasättande av injektionerna. Det enda som hörs är att fler injektioner krävs, ”injektionsbevis för allt utom livsmedelsaffärer”, ”tvång för anställda att injicera sig”, att barn utgör stora smittokällor som också måste injiceras” och nya all time high rekord i smittotal.
Det som sticker ut extra mycket, är att alla politiker är eniga om allt kring injektionerna – som orsakat mer biverkningar än alla läkemedel som använts under de senaste tretton åren sammantaget. Detta utan att partierna tidigare ha kunnat enas om i stort sett något, förutom att stänga ute SD. Men nu är till och med SD inne i stugvärmen sedan Björn Söder vurmat för injektionerna.
Allt detta dessutom trots att sjukhusen är tommare än på länge och att numera ytterst få dör av Kina-influensan.
Och NEJ, detta är inte på grund av injektionerna, utan på grund av helt nya behandlingsmetoder – bara det ett enormt framsteg som för övrigt media tidigare omöjligen skulle ha missat. Ingen verkar däremot ens ha pratat med någon på IVA om detta. Varken politiker, tjänstemän eller media. Är inte det konstigt?
Men om någon hade pratat med IVA, hade naturligtvis också den påstådda ”framgången” med injektionerna uteblivit. Merparten av de 9 308 som dog på IVA under 2020, dog nämligen inte på grund av att det inte fanns injektioner – utan på grund av felbehandling. Bland annat syrgas – som förvärrade inflammationerna i lungorna och morfin – som ytterligare minskade syresättningen av blodet. Den felaktiga behandlingen orsakade att merparten av de som dog kvävdes ihjäl.
Vårdpersonalen gjorde naturligtvis så gott de kunde, med den information som då fanns tillgänglig. Att WHO, media, Google, Youtube, sociala medier och deras fact-checkers gjorde allt för att undertrycka alla andra behandlingsmetoder, inklusive den behandlingsmetod med steroider och anti-histaminer som används idag, liksom alla forskare som inte förespråkade injektionerna, underlättade inte.
Kan det vara så att politiker och tjänstemän och för den delen även de övriga ovan, känner till allt eller delar av detta och känner ett visst ansvar – som de nu gör allt för att inte behöva ta och därför fortsätter med devisen att injektionerna är den enda lösningen?
Eller verkar det troligt att Folkhälsomyndigheten och Regeringen med Lena Hallengren i spetsen skulle erkänna att de gick fel väg? Eller att de övriga ovan skulle göra det och invänta astronomiska ersättningsanspråk och långa fängelsestraff? Men, som det börjar se ut på sina håll i världen, kommer alla att behöva krypa till korset, eller bli släpade dit, hur mycket de en stretar.
I Danmark visade det sig också nyligen, i en statlig TV-kanal, att SSI – den danska motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten – kraftigt överdrivit siffrorna under mer än ett år, på grund av politiskt tryck. Likaså att SSI hela tiden visste att injektionerna inte minskade smittspridningen – men hade ”svårt att kommunicera ut det då danskarna var så begeistrade”.
Kan det vara så att också svenska politiker utövat samma tryck mot Folkhälsomyndigheten, eftersom Anders Tegnell, enligt uppgift – tvingades till att upphöra med alla uttalanden om naturlig flockimmunitet till förmån för injektionerna?
Kan det också vara så att de övriga politiska partierna har varit involverade i detta, eftersom ingen hittills har försökt använda det för att ta hem valsegern?
